Pjäsen – ett 12 veckors liv

Av Rebekah Johansson

Jag tittar på hur hans lilla bröstkorg rör sig med tunga andetag

Hur hans ben sprattlar i spasmer och den lilla munnen avger snarkningar man inte förstår hur en så liten hund med så små lungor kan åstakomma.

Det är sista natten tillsammans, sista natten han sover på min hals och sista natten han kissar i min säng. Det kommer att vara den sista morgonen jag vaknar av att han drar i mitt hår, biter i min näsa och kurar ihop sig på mitt bröst för att sitta o titta på mig.

Hans andedräkt är varm och i munnen luktar han järn av alla de små nyfikna tänder som tagit sig upp genom tandköttet. Hans magra kropp utsöndrar värme och kärlek, hans tillgivenhet och orginalitet har många gånger förbluffat mig.

Han sätter sig hastigt upp och tittar sig omkring, bara några sekunder sedan sov han tungt i soffan i en hög av andra pälsdjur. Det dröjer en sekund innan han inser att han är själv – mamma är inte där.
Hans illvrål får mig genast att reagera och jag rusar fram för att se vad som står på, han lägger öronen bakåt, tittar upp på mig med sina stora blå och viftar ivrigt på den svans han sitter på. Uppfodrande uppsyn ger mig intrycket att han vill upp i min famn, så jag bär upp honom. Han piper förnöjt och slickar mig på kinden. Jag bär honom på min arm resten av dagen.

Det är sista dagen, och han har fått tre grisöron…

Han vill inte äta något annat. Han ville inte ha köttbullarna, valpfodret eller färskfodret i skålen. Han ville ha grisörat i lådan längst ned. Där sitter han platt på rumpan, tittar på lådan och höjer tassen och knuffar på trät ett par gånger som i tron att lådan lik Alladins-lampa skulle öppna sig, ge honom en önskan. Jag vet vad min skulle bli, jag vet att hans inte skulle vara samma. Han vill åt grisörat…

Han leker med sina nyfunna vänner, biter dem hårt i läppen och kivas om tuggben på skoj. Drar i repet med sin storebror i andra änden och förstår inte varför han inte vinner. Han är ju så stark! Plötsligt kan han inte andas och tittar med tårfyllda ögon på mig, jag lyfter honom upp i mina armar, dränker honom i mina varma tårar och stryker honom försiktigt över det tunna bröstet som hoppar fram i de snabba hjärtslagens takt. Så somnar han. Och snarkar. För att efter en stund vakna med ny energi, och långt bort från minnesbanken finns hans tidigare anfall.

I morgon skall jag utsätta mig för det jobbigaste jag vet.

Jag skall säga farväl till min vän. Skall vagga honom in i sin sista vila.
Och hur vackert och hur nödvändigt det än må vara så kryper paniken i mig. Jag skriker inombords och vill inte att det skall ske. I morgon skall en tidigare vanvårdad liten valp med så mycket livslust men så ofungerande kropp få fara till hundhimlen. Varför blev hans liv så kort, och varför just han? Orättvisan svider. Han har ju previs börjat sitt liv, med en valps nyfikenhet, tillgivenhet och ärlighet. Men i morgon är det slut.

Farväl Pjäsen.

One thought on “Pjäsen – ett 12 veckors liv

  1. Sarah

    Hej, jag grät inombords när jag läste texten=*/.
    Har en liten undran över hur han vanvårdades för att drabbas av andningsuppehåll?
    Mvh/Sarah

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>