Är hundkamp det ultimata testet?

Är hundkamp det “ultimata testet”? Är den vinnande hunden den “ultimata
hunden”? Vid första anblick så verkar det som om hunden måste vara mycket
robust och sund för att vinna vad som verkar vara en kamp till döden. Men
skenet kan bedra. Låt oss jämföra hundkamp med andra uthållighetsprov.

Vid en närmare titt på valfri samling “hundkampschampions” så ser man genast
att de består av mestadels ganska osunda jyckar. Tuffa, javisst, men i
allmänhet dålig konformation med svaga för och akterpartin. Att dessa hundar
hade varit bättre kamphundar om de varit sunda, om de avlats med tanke på
konformation är ganska troligt. Men hundkamp i sig är inget bevis på hundens
sundhet.

En kamphund får titeln champion efter tre kamper, vissa anses game efter
bara en eller två. En hund kan förlora flera gånger mellan dessa vinster
utan att det har någon betydelse.

Istället för att tävla mot ett större antal andra bevisligen starka hundar,
som t.ex. en draghund eller en Greyhound så kan en kamphund vinna sin titel
genom att “bevisa” att han är bättre än tre andra hundar, vilka hunden
dessutom möter vid tre olika tillfällen. Det finns heller inga garantier att
kamphundens motstånd är av någon som helst kvalité.

En kamp är en fråga om uthållighet, både fysiskt och psykiskt (det som
pitbullälskarna kallar gameness). För att vinna så måste hunden antingen
besegra sitt motstånd eller helt enkelt vänta på att den andra hunden ska ge
upp. “Hundsportsjournalerna” är fulla av kommentarer om hundar som vägts i
ringen och funnits vara värdelösa “curs” genom att ge upp efter en kort
stunds kamp. Trots denna aversion mot dessa förlorande hundar så räknas
fortfarande denna vinst mot en “cur” för ett championat.

En hund kan ge upp av flera orsaker; den kan komma in i piten i ett
försvagat tillstånd för att ha rätt matchvikt, kanske är totalt uttröttad av
överdriven träning. Kanske är hunden sjuk, full av parasiter eller saknar
helt enkelt anlagen för uthålligheten som krävs. Den kanske tom är den
bättre hunden men saknar helt enkelt fysiken för att vinna. Denna hund
kanske slås av hund som saknar gameness men som helt enkelt har bättre
fysik. Något man kanske bör fundera på när man bedömer värdet av en “hundkampschampion”.

För att visa värdet av en championtitel I hundkamp tänk er den hypotetiska
hunden Spike, och hur turerna för Spikes tre vinster för att få titeln kan
ha gått till.

Vi skolar Spike genom att låta honom klå upp ett par skolningshundar,
generellt sett gamla kamphundar som har förlorat en del tänder, inte precis
vad man skulle kalla ett test. Så vi bestämmer oss för att boka Spikes
första match mot Big Daddy GGs “SuperFly”. Superfly är en dyr välavlad hund
från en kennel tillhörande en känd rappares med rykte om sig att vara en
dogman. Superfly bor I en hundbur och får springa på ett löpband då och då.
Superfly vet att hans ägare gillar när han spelar tuff och drar i kopplet
och skäller men är egentligen ganska nervös och strykrädd. När Superfly och
Spike går sin match så dröjer det inte lång tid innan Superfly bestämmer sig
för att detta inte är nått kul egentligen och försöker fly ur piten
skrikandes som en liten valp. Med denna “vinst” så är Spike en tredjedel av
vägen mot ett championat.

Den andra matchen är mot en RIKTIG dog-man. En skum tystlåten nynazist som
inte har mycket att säga om vare sig hans hund “Hitlers hämnds” stamtavla
eller för den delen något annat. Vi sätter ner hundarna och kampen är igång,
efter 20 min så plockar vi upp Spike för att rädda livet på honom. Ok en
förlust men ingen fara.

Nästa kamp är en bakgårdskamp, inget ovanligt. Vi hittar en motståndare i
någon hundkampstidning. Dricker ett par flaskor öl, Karl-Bertil hämtar sin
hund ur bilen och vi släpper Spike och de får klå upp varandra på gräsmattan
ett tag. Någon får va domare och tidtagare och sen är det bara o skicka “resultatet”
till någon av hundkampstidningarna så är resultatet officiellt. Spike har
sin andra vinst.

För tredje matchen så frågar vi vår kusins flickväns styvbror. Denna killen
är ett riktig hundkamps fan, han prenumererar på alla tidningarna, kan alla
de rätta termerna och köper bara sina hundar från de rätta kennlarna, detta
är uppenbarligen en “dogman”. Matchen får en massa intresse eftersom
motståndet är från en stor kennel och folk vill se hunden kampa. Vi sätter
ner våra hundar och den svarta hunden från den stora kenneln visar sig vara
en barnstormer, mycket ljud och action i början. Men till slut visar det sig
att svarten har några riktigt grava inavlade fel. Han saknar helt
uthållighet, han har den typiska framavlade showpitlooken med korta ben och
mycket muskler, vilket gör att han inte kan nå några bra grepp mot Spike
Spike är på inget sätt bättre avlad men han körde inte slut på sig själv de
första minuterna. Det slutar med att Spike drar runt på svarten i bakbenet
eftersom svarten är alldeles för solid och uttröttad för att komma åt och nå
Spike. Svartens ägare bestämmer sig för att rädda sin hund för avel. Trots
allt så är den ju mycket välavlad.

Så nu är vår hypotetiska hund en äkta champion, visserligen med en förlust
men trots allt en äkta champion mycket beundrad av vänner och bekanta.

Hans valpar är eftertraktade på marknaden. Men har Spike verkligen bevisat
något, har han verkligen bevisat att han har en sund kropp, god uthållighet,
och ett starkt psyke. Är verkligen hundkamp det bästa sättet att påvisa
dessa egenskaper i en hund? Finns det verkligen inte bättre sätt?

Källa till den engelska originalversionen: http://www.workingpitbull.com/soundness.htm

Fritt översatt till svenska åt pitbull.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>