Forumet är en mycket aktiv samlingspunkt som bygger kontaktnät, sprider kunskap och information genom engagerade medlemmar som delar med sig av sina kunskaper och åsikter.

Pitbullforum.se visar media och människor utanför pitbullsfären att det finns ansvarstagande pitbullägare i Sverige som skapar dialog och samförstånd.

Forumet modereras av flera moderatorer som ser till att hålla debatten på en anständig nivå med hjälp av följande grundregler:

Ny medlem på forumet? -Presentera dig!
Innan du gör någonting annat på forumet som ny medlem så ska du presenterar dig. Det behöver inte vara så omfattande och detaljerat, vi vill bara veta vem vi pratar med helt enkelt.

Var snäll
Elaka kommentarer eller ett provokativt beteende leder till avstängning från detta forum. Har du inget gott eller konstruktivt att skriva så skriv ingenting alls.

Var lojal
Smutskastning eller gnäll om pitbullforum.se på andra forum och hemsidor har vi ingen lust att betala för. Om du inte trivs här och inte är tillräckligt rakryggad för att framföra konstruktiv kritik direkt till de som driver pitbullforum.se så hjälper vi dig att må bättre genom att avsluta ditt användarkonto.

Respektera andras åsikter
Även om andras åsikter inte stämmer överens med dina ”sanningar” så ska du respektera och bemöta detta på ett vuxet vis. Samma sak gäller om du anser dig mer kunnig eller erfaren än andra forummedlemmar. Klarar du inte av detta så är du inte heller mogen att vara medlem på detta forum. (se punkt 2).

För övrigt gäller vanligt sunt förnuft och de villkor som du accepterade när du registrerade dig på forumet.

/ Pitbullforum.se

Besök Pitbullforum.se

När arrangörerna i år behandlade ämnet “Farliga hundar” ur olika perspektiv, blev aulan fullsatt. Föredragshållarna, bestående av landets ledande hundexperter och forskare inom området, gav alla sin syn på fenomenet. För första gången uppmärksammades också tillställningen av riksdagspolitikerna som skickade sina representanter till en paneldebatt.

Dagen inleddes med ett föredrag av Leif Carlsson, Utbildningsledare för polisens hundförare i Göteborg. Få personer i vårt land har en sådan lång och gedigen erfarenhet av att handha och omhänderta farliga hundar. Föga förvånande anser Leif Carlsson att amerikansk pitbull terrier tillhör en av de människovänligaste och mentalt stabila hundraser han träffat. Något mer förvånande var kanske att han till de farligare hundarna bla utpekade de egna polishundarna. Leif efterfrågade fler resurser till polisen att ingripa mot olämpliga hundägare, vilket vi hoppas hörsammas. Det är här medlen verkligen behövs och gör nytta.

Sedan följde några föredrag av högt framstående forskare inom biologi och genetik på området. Även här var man rörande överrens om att aggressiva och farliga hundar inte har att göra med rastillhörighet, utan i vilken miljö och med vilka människor de omger sig.

Pitbull terriern står i de allra flesta undersökningar långt ner i bettstatistiken. Tax och Jack Russel visar sig ofta betydligt mer bitbenägna och aggressiva mot människor, inklusive den egna familjen.

Efter lunchen lades fokus på hundrädda människor, vad det bottnar i och vad vi kan göra för att underlätta för de drabbade i samhället.

Att kamphundarna skulle stå för huvudproblemet, dementerades även här. Det visade sig att i stort sett vilken hund som helst kan upplevas som farlig, även en chihuahua, som också, av någon anledning, statistiskt sett, faktiskt gärna bits.

Under paneldebatten svarade expertpanelen på de vetenskapliga frågorna, medan politikerna redogjorde för var de ansåg behövde göras. Jan Emanuel Johansson (s) talade för ett allmänt hundkörkort, medan Anti Avisan (m) ville ge mer befogenhet till polis och rättsväsende. Kd:s representant Irene Oskarsson, sade sig vara helt emot ett rasförbud. Något förbryllande då Kd är det enda parti som öppet gått ut med just detta förslag.

Den ende som ropade efter ett rasförbud, var inte helt otippat, Norrköpingspolitikern Mathias Sundin (fp). (Nämnas skall att fp inte vågade låta hans åsikter representera partiets officiella ståndpunkt i frågan)

Efter att ha lyssnat på landets samlade expertis inom området, såväl forskare som hundexperter, som enhälligt fastställt att detta inte är ett hundproblem, utan ett människoproblem, hävdade han fortfarande att han gärna såg ett totalförbud mot vissa raser.

Han gjorde klart för några amstaffägare i publiken att deras hundar inte var önskvärda i samhället och borde avlivas. I Sundins rike får tydligen endast hundar av raser som Golden Retriever och Labrador berika människors liv.

Dagens sista, och kanske mest lärorika föredrag, även för gamla rävar som Anders Hallgren, hölls av Irene Westerholm, etolog och hundtränare, där hon redogjorde för hur hundkampen som avelskriterium påverkat bull och terrier-raserna.

För apbt-entusiasterna kom det knappast som någon nyhet att våra hundar, i rätt händer och i välavlad form, tillhör de mest friska, stabila och människovänliga hundarna på jorden, väl värda att bevara med mycket kärlek och respekt.

Det var en innehållsrik dag väl värd både tid och pengar. Jag ser redan fram emot nästa års konferens.

Helen Haxner

Ordförande IAPBTF Sverige

DEBATT. Kamphundarna blir alltfler i Sverige, sedan 2001 har antalet vuxit från 300 till 5 600 i år. I takt med den stigande populariteten ökar såväl kritiken mot vad många ser som en växande samhällsfara som de nöjda hussarnas och mattarnas passionerade försvar av sina älskade hundar. Och precis som med så mycket annat är det svårt att beskriva konflikten i andra färger än nyanser av grått.

Egentligen kan vilken hund som helst som tränats för uppgiften klassas som kamphund men de djur som i folkmun och på kvällspressens löpsedlar oftast går under epitetet är hundar av så kallad kamphundsras. Med det menas hundraser som historiskt använts som kamphundar och som på grund av sin avelshistoria fått med sig en ökad benägenhet till aggressivt beteende.

I rätt händer kan dessa hundar fungera alldeles utmärkt, vara trevliga familjehundar och inte utgöra någon fara för någon men man kan samtidigt inte bortse ifrån att vissa hundraser för med sig större risker än andra. Det ställer högre krav på ett ansvarsfullt hundägarskap samtidigt som många av dem som lockas av kamphundarnas negativa egenskaper knappast är lämpade för uppgiften att uppfostra sin hund på ett bra sätt.

En del yrkar på ett förbud för kamphundar. Det menar vi är att gå för långt. De flesta hundägare vet att väl fostra sina hundar, oavsett ras. Samtidigt har polisanmälningarna för att en hund gått till attack mot en människa eller en annan hund nästan fördubblats under de senaste tio åren.

För att inskärpa vikten av att man som hundägare förstår det extra ansvar det innebär att ta hand om en hund av kamphundsras har vi skrivit en motion till Sveriges riksdag där vi öppnar för att man inför ett licenssystem och utbildning för innehav av kamphund. Parallellt bör man också se över och stärka reglerna för att kräva munkorg för hundar som utgör en förhöjd risk för sin omgivning. Hur ett sådant system i praktiken utformas är en öppen fråga men vi anser att det är viktigt att hantera den problematik som finns på ett konstruktivt sätt genom en balansgång mellan frihet och reglering. Bra hundar och deras ägare ska inte bestraffas men de risker som finns måste tas på allvar.

Thomas Finnborg (M), riksdagsledamot, Helsingborg
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), riksdagsledamot, Bjuv

Källa: Helsingborgs Dagblad

Flera gånger i veckan kan vi läsa om hundattacker runt om i Sverige. Alltför ofta är det så kallade kamphundar inblandade. Många människor, framförallt de med egna hundar, känner en stor oro att träffa på en sådan hund när de är ute på promenad. En del lever under ren terror när det finns sådana hundar i områden där man rastar sin egen hund. Många andra länder, däribland våra grannar Norge, Danmark och Storbritannien, har uppmärksammat problemet och infört lagstiftning som förbjuder vissa hundraser.

Trots det blundar samtliga svenska riksdagspartier för problemet. De menar att den nuvarande lagstiftningen, som lägger stort ansvar på ägaren, räcker. Det gör den tyvärr inte. Riksdagspartierna har köpt Svenska Kennelklubben och andras argumentation, som menar att om en hund är farlig beror det bara på ägaren, inte på hunden. Självklart spelar ägaren en stor roll. En dålig ägare som behandlar sin hund illa och inte uppfostrar den, kan naturligtvis få fram en jobbig och farlig hund även av en hundras som normalt är lugn och sällskaplig. Lika självklart som att ägaren spelar roll, är det att olika hundraser har olika egenskaper. En del raser har sådana egenskaper, och är framavlade för syften, som gör att de är farligare än andra raser.

Dessa raser kallas ofta för kamphundar. Det är inget speciellt bra begrepp, eftersom problemet inte bara rör hundar av kamphundsras. Det finns flera farliga hundraser, exempelvis en del herdehundsraser och vakthundsraser. För att avgöra vilka raser som är farliga ska vi titta på deras egenskaper. Då ska i huvudsak två faktorer vägas in: mentala egenskaper och storlek.

Enligt en undersökning är den lilla chihuahuan den mest aggressiva hundrasen. Det betyder ju inte att den automatiskt också är den farligaste. En chihuahua kan inte döda någon, om man nu inte råkar sätta den i halsen. En stor hund som är aggressiv, som den kaukasiska ovtjarkan, kan däremot vara mycket farlig och orsaka stor skada eller döda en människa.

I många länder har lagstiftning ofta införts efter att en människa blivit ihjälbiten av en så kallad kamphund. Då finns det risk att lagstiftningen blir slarvig och obalanserad. Därför föreslår vi en nyanserad ny lagstiftning som hanterar problemet med de farliga hundraserna, samtidigt som det inte blir något totalt förbud. Vi vill se en sträng licens där hundraserna är indelade i tre kategorier, A, B och C.

Kategori A innehåller de allra farligaste raserna. De som har de mentala egenskaper och storleken för att vara farliga. Dessa hundar kommer inte att vara tillåtna som sällskapshundar. För att få licens för en sådan hund ska en rad hårda krav uppfyllas. Hunden måste användas i någon form av yrkesutövning. Exempelvis används kaukasisk ovtjarka som vakthund. Hundägaren måste vara specialutbildad för rasen och hunden får inte vistas som sällskapshund ute i samhället.

Kategori B har också flera av de egenskaper som finns hos hundarna i kategori A, men de kan vara mindre eller så de mentala egenskaperna inte lika framträdande. Det kan exempelvis vara brukshundar och vallhundar. Licens för att äga en sådan hund ska endast kunna fås av myndiga personer. Personer som är dömda för våldsbrott eller brott mot djurskyddslagen ska inte kunna få licens. Varje hund ska innan två års ålder genomgå mentalbeskrivning. Ägaren ska genomgå någon form av hundutbildning.

Kategori C innehåller alla andra hundar och hundraser. För att äga en sådan hund krävs ingen licens. I den här kategorin finns den största delen av alla hundar i Sverige, så de allra flesta hundägare kommer inte att behöva någon licens.

Med vårt förslag kommer vi i framtiden inte behöva ha några aggressiva 80-kilos hundar, eller andra farliga hundraser, på våra gator och torg. Vi får en balanserad lagstiftning som innebär att vanligt folk kan känna sig tryggare när går en promenad eller rastar sin egen hund. Rädslan och de många hundattackerna verkar inte ha nått fram till riksdagen ännu. Det är dags att de vaknar nu!

MATHIAS SUNDIN (FP)
Riksdagskandidat och oppositionsråd i Norrköping

PETER KJÄLLKVIST (FP)
F.d. föreståndare till ett hunddagis och f.d. ordförande i Svenska Beauceronklubben

Källa: Svenska Dagbladet

Först en uppmaning: Försök hålla debatten saklig. Folk som är engagerade mot ett rasförbud och som debatterar detta verkar ha en tendens att hela tiden komma med personangrepp.

”Det finns inga farliga hundar bara farliga människor och dåliga hundägare.”

Detta är nog det vanligaste och det grundläggande argumentet mot att förbjuda vissa hundraser. Det är dock ett djupt felaktigt påstående.

Alla vet att olika hundraser har olika egenskaper. Det är skillnad på en pudel och en schäfer. Självklart är det också skillnad på hundarna inom olika raser. I min familj har vi haft fem labradorer genom åren, de har alla varit olika. En del blyga, andra framåt och orädda. Men de har också haft vissa grundläggande egenskaper gemensamt. Detta är så självklart att man inte ens borde behöva diskutera det. Att man behöver diskutera det visar hur snett ute många av motståndarna till ett rasförbud är.

De hundraser som av sig själv är mest farliga ska inte vistas som sällskapshundar i samhället. Går det att använda som vakthundar, räddningshundar, herdehundar eller något annat samhällssnyttigt så är det okej för mig.

Lika självklart är det att ägaren spelar stor roll. En bra ägare gör en farlig hund mindre farlig och en dålig ägare den ännu farligare. En dålig ägare kan också göra en tämligen ofarlig och snäll hund farlig. Därför är den lagstiftning vi har idag, med stark ägaransvar och möjligheter för polisen att ingripa, bra i den delen. Problemet är bara att alla raser är helt tillåtna och oreglerade.

”Andra hundraser än de du pekar ut biter oftare.”

Bitstatistiken är naturligtvis en del av diskussionen, men inte den mest relevanta. Det som är mest relevant är de allvarliga skadorna och dödsfallen.

”Få människor dör i hundrelaterade olyckor i Sverige.”

Det jag försöker hindra är att någon ska dö i framtiden. Om, gud förbjude, ett litet barn bits ihjäl av en pitbull i Sverige så kommer en mediedrev gå och opinionen bli så stark att politikerna snabbt måste lagstifta. Sådan lagstiftning riskerar att bli ogenomtänkt och därför ska vi agera nu.

Det finns också en annan aspekt och det är alla hundägare och andra människor som känner och är hotade när de rör sig i samhället.

”Att använda sig av statistik från USA är inte relevant.”

Jag tycker man ska titta på all statistik, men naturligtvis inte tro automatiskt att samma sak gäller i Sverige. Uttalandet att statistik från USA inte är relevant är skriver av Lars Persson, som i ett 50-tal kommenterar på bloggen hänvisat till statistik eller kommentarer från USA i nästan allihopa – då såklart som stöd för hans egen ståndpunkt.

Sverige saknar till stora delar relevant statistik och överhuvudtaget finns det lite forskning på området. Det gör dock inte att man för den delen inte kan agera.

”Den statistik du använder är felaktig.”

En rapport jag hänvisar till visar att hundar av pitbull-typ och rottweilers orsakar flest dödsfall. I rapporten har de granskat tidningsartiklar för att kunna avgöra dödsorsaken. I 89 av fallen hittades inga artiklar och dessa togs inte med i statistiken. En annan organisation, med syfte att motverka lagstiftning mot raser, hittade 40 av artiklarna och menar att 37 av dessa inte dödsfall inte orsakades av pitbulls. Det innebär att pitbulls och rottweilers inte dominerar lika mycket i statistiken, men fortfarande dominerar. Jag tackar för korrigeringen av uppgifterna, men det ändrar faktiskt inget i sak.

En annan rapport, från en privat djurskyddsorganisation, kommer fram till ett liknande resultat som den första. Leif Persson hänvisar till bloggen lassiegethelp.blogspot.com som påstår att en siffra i rapporten är fel, och hänvisar till officiellt statistik. Det är dock en annan siffra än den som hänvisas till i rapporten. Bloggaren är en privatperson och enligt egen utsago är ”stockdogs and pit bulls and hounds” är ”my favorite dogs since forever.”

”Pitbull är den vanligaste rasen i USA därför är det inte konstigt att de toppar statistiken.”

Leif Persson påstår detta men i inget av det material han hänvisar till kan jag se att pitbull skulle vara populärast. Leif, du får gärna visa mig mer exakt. Enligt Dogbreedinfo tillhör den inte de 50 populäraste raserna.

”Jag har en amstaff och den är jättesnäll!”

Det behöver inte vara amstaff men detta argument upprepas också ofta. Som sagt är hundarna inom en ras olika, men har vissa gemensamma egenskaper. Självklart är det också så att inte alla hundar av en viss ras hamnar i situationer där den allvarligt skadar eller dödar en människa.

Ha också i bakhuvudet alla dessa tidningsrapporter där en kamphund har dödat någon. Ägaren säger nästan alltid att han eller hon blev jätteförvånad, den har ju varit jättesnäll hela livet och aldrig gjort en fluga förnär.

”Media överdriver, de skriver inte när en labrador biter.”

Media kan säkert överdriva något, men de hittar inte på. De rapporterar verkliga händelser. Skulle någon annan hund dominera statistiken skulle naturligvis media skriva om det.

”Pitbull och amstaff klarar psyktest bra.”

Jag tror att båda dessa har ett grunden starkt psyke. Det måste man väl ha för att klara sig bra i hundkamp. Det säger dock inget om hur farliga hundarna är när de slåss, vilket faktiskt är väldigt relevant. Undersökningar som hänvisas till i kommentarerna, som ADBA:s undersökning, är säkert trovärdig, men organisationen bakom och själva rapporten är skapad för att förhindra förbud av raser. Det är inte så konstigt eftersom det är organisationen för pitbulls i USA.

”Vilka raser ska förbjudas?”

Det ska avgöras i en lagstiftningsprocess och av de jag räknar upp kan det tillkomma eller dras ifrån: Ovtjarka, pitbull, amstaff, tosa inu, dogo argentino och fila brasilero.

Undantag från förbudet endast om det finns ett samhällsnyttigt användningsområde, som jag skrivit tidigare.

”Det blir svåra gränsdragningar och hur gör du med blandraser.”

Ja, det blir svåra gränsdragningar, men det är knappast ett argument för att inget göra. Blandraser med förbjudna raser i säger ska omfattas av förbudet. Det kan vara svårt att avgöra vad som finns i en hund, men kan bestämmas med DNA-teknik.

”Andra länder avskaffar sina förbud.”

Det ser olika ut. En del inför, andra avskaffar. Det är inte så konstigt. Olika tider, olika politiker, olika lagar.

”Lagarna är verkningslösa.”

Om så är fallet innebär det ju bara att polisen och rättsapparaten i landet inte följt upp lagstiftningen. Om antalet inbrott i ett land går upp så verkar det ologiskt att argumentera för att ta bort lagen mot inbrott. Lika ologiskt är det att ta bort lagarna mot förbud av farliga hundraser bara för att det på något ställe inte fått effekt. På andra ställen har det fått effekt.

”Om en ras förbjuds flyttar problemet vidare, till slut kommer alla raser förbjudas.”

Om de farligaste raserna förbjuds så blir problemet mindre även andra raser blir populära i fel kretsar. Självklart kan en lagstiftning komma att kompletteras och utökas, men bara mycket begränsat. Att ofarliga hundraser skulle förbjudas är fullständigt ologiskt och uteslutet. Det är bara att se sig om i världen där lagstiftning finns, där förbjuds inte nya raser hela tiden.

”Löser ett rasförbud alla problem?”

Nej, självklart inte. Dåliga ägare är ett stort problem. Aveln måste vara väldigt seriös. Och så vidare. Ett förbud av de farligaste raserna är bara en del i ett stort pussel.

Argument i form av åsikter från myndigheter, veterinärer eller kennelklubbar som är mot rasförbud, tar jag förstås på allvar, men noterar att samtliga dessa påstår att det bara är hundägaren det är fel på. De som försvarar dessa raser har ofta en stor kärlek till hundar och djur. Denna kärlek är naturligtvis bra, men gör att de har svårt att se problemen med djuren också.

Själv har jag vuxit upp med hund och är en riktig hundmänniska. Idag kan jag inte ha hund för jag skulle helt enkelt inte hinna ta hand om den på rätt sätt. När situationen blir annorlunda vill jag gärna ha hund.

Ni får gärna komma med fler frågor eller påpeka om jag missat något väldigt relevant. Jag kanske har svårt att hinna svara omedelbart om det är någon rapport som jag exempelvis måste läsa igenom innan.

Till sist vill jag fråga er som nu tycker att alla hundar ska få finnas som sällskapshundar i samhället: Varför ska det vara tillåtet att ha en sällskapshund som kan spöa en björn?
Vilket ju exempelvis är fallet med ovtjarkan, som faktiskt diskussionen tog sitt ursprung i.

Källa: www.mathiassundin.se

Människan har alltid haft ett behov av att skrämma upp sig med diverse påhitt. Långt tillbaka brände vi kvinnor på bål.
Nu verkar det vara kamphundarnas tur. De hundraser som råkar värst ut är i huvudsak American Staff Bullterier, Engelsk Staff terrier och Pit bull-blandningar.

Men att vara hundvän handlar inte bara om att ta hand om sin egen hund, utan också ta ett ansvar för hundens ställning i samhället i stort. Jag tycker därför att vi ska arbeta för ett striktare urval av de människor man säljer en hund till. Att låtsas vara oförstående inför begreppet kamphund eller att säga att våra hundar inte är farligare än andra är enligt mig helt fel taktik och kan i längden bara öka människors irritation över dessa hundar och hundägare.

Alla vet väl på ett ungefär vad en kamphund är? Alla som kan hund vet också att dessa hundar inte biter mer än vad andra hundar gör, men att när en hund med stora resurser vad gäller kamplust engagerar sig med sina käkar så kan skadorna bli förödande.
Med andra ord så måste seriösa uppfödare till denna typ av hund ta ett mycket större ansvar än vad de gör i dag.

Uppfödare och kamphundsfantaster säger ofta att ”det är ett ägarproblem och inte ett hundproblem”.
Det är jag den första att hålla med om, men var kommer dessa hundar ifrån om inte från en uppfödare? Tyvärr är det ju så att många uppfödare ser sin hobby också som en ekonomisk tillgång. Uppfödarna måste bli rakare mot köparna och informera om vad hundarna är kapabla till.

Kamphundar är inte i normalfallet mer aggressiva än andra. Precis som begreppet kamphund också avslöjar ska dessa hundar arbeta uteslutande med hjälp och driv av sin kamplust. Kamplust kan enklast beskrivas med hundens lust att engagera sig med sin kropp, muskler och käkar och visa uthållighet. Det gör kamphunden så genomtrevlig som den ofta faktiskt är. Men det är också det som gör det hela mer problematisk.

En hund som visar sina tänder, reser ragg, morrar eller annat ger oss en förvarning om vad som komma skall och därför hinner den mest okunnige hundägaren eller vanliga människan reagera och agera mot en sådan hund innan olyckan är framme. Men en hund som drivs av jaktkamplust och sociala kamplust i en angreppssituation är svårläst. Det är också därför många beskriver kamphundar som lömska och att de angriper helt utan förvarning.

Men ett förbud mot dessa hundar som en del politiker och andra efterlyser är ingen lösning.

Hur skulle ett förbud se ut? Sätta upp raser på en ”svart lista”? Hur gör man med blandraser då? Kanske kommer 25 procent i en så kallad kamphund från en ras som finns med på ”svarta listan” medan resten av hunden är okej. Vad gör man med den hunden?

I så fall är det bättre att förbjuda blandrashundar i stället. Det är min starka övertygelse att just problemet med kamphundar till 99 procent handlar om blandraser – inte renrasiga hundar. Inte därför att blandraser är farligare än andra hundar – utan för att oseriösa hundägare har lättare att komma över en blandras. Men min huvudpoäng med resonemanget är att visa varför ett förbud inte bara är dumt, utan också svårt att kontrollera och efterleva.

Nej, det bästa sättet att hindra att oskyldiga människor och djur skadas av kamphundarna är att uppfödarna och ägarna lever upp till det lagstadgade ansvaret som hundägare. Föreningslivet, som Svenska kennelklubben, kan också spela en viktig roll för att ge hundägarna träning och kunskap som krävs för att bli en bra matte eller husse åt en kamphund.

FREDRIK STEEN

Niklas Lindh är en av moderatorerna på Sveriges största forum för pitbulls och själv ägare till en renrasig pitbull. Han menar att bilden av pitbull i media har blivit väldigt felaktig och att de seriösa hundägarna får ta mycket felaktig kritik i onödan.

- Det är många myter som skapats i just media, om hunden som lever kvar. Att käkarna skulle låsa sig till exempel, det är bara dumheter.

- Det gäller att ha kunskap och vara påläst när man köper en sådan här hund, många har inte det. De kan köpa en hund bara på grund av dess yttre attribut och med total avsaknad om rasens egenskaper, och då blir de överraskade när hunden växer upp.

Oseriösa uppfödare är ett annat problem menar han.

- Aveln med dessa hundar har spårat ur fullständigt. En del vill bara tjäna snabba, svarta pengar när de parar sina hundar utan en tanke på deras hälso- eller mentala status.

- Parar man den till exempel med en vakthund får den egenskaper som är direkt olämpliga, och det kan få förödande konsekvenser.

Pitbullen är en ras som avlats under lång tid där man sållat ut aggressiva individer, de gick helt enkelt inte att hantera under kamper. Detta har med åren gett en människokär hund med stabilt psyke. Dock skall man vara medveten om att hunden har avlats fram för att slåss, det verkar många lägga åt sidan och ignorera tyvärr. De behandlar hunden som om det skulle vara vilken annan hund som helst. Instinkterna är djupt rotade och man bör därför vara extra hänsynstagande i sitt ägande av en dylik ras.

- Blandar man vakt-och bitvilliga individer som till exempel en rottweiler med en pitbull får man ofta en farlig hund. Långt ifrån den förarveka ras pitbullen i grunden är.

Oseriösa uppfödare säljer hundarna under falska förespeglingar om att det skall vara pitbulls när det i verkligheten handlar om skräpavlade blandraser. Du vet helt enkelt inte vad du får om du köper en hund utan stamtavla och registreringbevis.

Normalt sett är pitbull en mycket mentalt stabil ras, tester som har gjorts visar att den ligger över medelhunden. Problemet ligger snarare hos ägaren menar Niklas Lindh.

- Man måste använda sunt förnuft och givetvis koppel när man är ute med sin hund. Om du inte kan din hunds rashistoria så kan du bli överraskad, säger Niklas Lindh.

Länk till artikeln.

Hunden är människans bästa vän brukar det ju heta. För alla oss hundägare är det självklart, och det finns även vetenskapliga bevis på hur vi människor mår bättre både fysiskt och psykiskt av att ha hund. Inom vården växer användningen av hundar eftersom de ofta kan nå fram, när mänskliga försök misslyckas.

Men den kärleksfulla beskrivningen av hundar generellt gäller uppenbarligen inte alla hundar. Just våra hundar kallas i stället ofta för ”mördarhundar”, framförallt i kvällstidningsjournalistiken. I flera bostadsbolag har man inskrivet i lägenhetskontrakten att hundar av våra raser inte får vistas i deras hus. Och nu föreslår Kristdemokraterna till och med ett förbud mot våra hundar.

Vad är då en kamphund och är de farligare än andra hundar? En kamphund är en hund som tränats att slåss, oaktat ras. Våra raser är hundar av kamphundsras. Det vill säga deras förfäder användes bland annat till hundkamper, vilket inte att förglömma var ett folknöje förr i tiden. I övrigt användes de som familje- och brukshundar. Hundkamper är i lag förbjudna i Sverige. I Storbritannien ända sedan 1835. Att hundkamper ändå kan förekomma bland kriminella element kan ses på samma sätt som att det enligt lag är förbjudet att bära vapen. Trots förbud begås de flesta brott med hjälp av vapen.

Gemensamt för den här typen av hundar är deras stora människovänlighet och stabilitet. Våra raser avlas sedan mycket lång tid endast på egenskaper för sällskap, bruks, och utställning. Staffordshirebullterriern går även under epitetet ”Nanny dog” tack vare sitt älskvärda sätt mot barn. Det stämmer ganska dåligt in på den desinformerande bild media ger, eller hur? Av 816 utförda mentalbeskrivningar på hundar av våra raser, visade endast 1 säger 1, ett oacceptabelt beteende. Det säger något om stabiliteten.

Vi har stor respekt för att det finns hundrädda människor. Som hundägare ska vi självklart visa hänsyn och ha sådan uppsyn över våra hundar att de inte skrämmer dessa genom sin blotta närvaro. Vi är medvetna om att våra hundar är starka och kraftiga och därmed kan orsaka skada vid ett eventuellt ”råkurr”, vilket självklart ställer krav på oss. Precis som för ägare av alla kraftiga raser. För ett tjugotal år sedan ansågs schäfern verkligt farlig, det ställer inte många upp på i dag. Precis som alla schäferägare på den tiden inte var olämpliga, är inte heller i dag alla ägare till hundar av kamphundsras olämpliga. Uppgifter från Danska Kennelklubben visar på att i 97 % av de fall där en hundindivid ställt till med en incident så kallades hunden för amstaff. Trots att den inte den inte var rasren, utan av blandras och ofta av tvivelaktig kombination.

Det finns ingen statistik i Sverige som pekar på att hundar av kamphundsras skulle bita oftare än andra. Tillgänglig statistik pekar i stället ut tax och golden retriever som de raser som oftast är inblandade i bitolyckor. Men mot dessa raser föreslår ingen ett rasförbud, inte vi heller. För det är inte hundar av särskilda raser som är problemet. Det är den som håller i kopplet. I länder som Italien och Nederländerna där man haft hundrasförbud, har dessa gradvis reducerats, för att helt tas bort under 2008 och 2009.

Det går att få vilken hund som helst aggressiv. En hund som blivit illa behandlad under en längre period eller som har ont har lättare till aggressivitet än en fullt frisk och harmonisk hund.

Det finns många hundägare som borde förbjudas att ha hund, men att kollektivt bestraffa en hel rasgrupp och dess ägare kan aldrig försvaras. Vi har valt den här typen av hundar för deras positiva egenskaper. De är glada, stabila och kärleksfulla. Till skillnad från jakt- och vakthundar är de inte framavlade vare sig för att jaga andra djur eller skälla eller attackera.

Vi tar dagligen emot fördomar från människor som skapat sig en bild genom media. I några fall har dessa fördomar inneburit att hundar avlivats på mycket godtyckliga och helt osakliga grundar. I några fall tvingas vi som ägare flytta för att hyresvärden inte accepterar våra hundar, grundat på utseende. Nu skall vi dessutom tvingas slåss för våra hundars rätt att få finnas över huvud taget. Samtidigt väljer människor som jobbar med vårdhundar i allt större utsträckning någon av våra raser just för att de är så vänliga och stabila.

Hets mot folkgrupp är inte tillåtet i Sverige. Men vad som nu håller på att hända är en oönskad rasism inom hundvärlden. Vi ber att få slippa hetsjakten på våra älskade familjemedlemmar!

Dogge Doggelito, artist

Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige

Catharina Lundberg, ordförande Djurskyddet Malmö

Lars Ohly, partiledare Vänsterpartiet

Niklas Nuland, ordförande Svenska Staffordshire Bullterrier Klibben

Viktoria Ramström, ordförande Svenska Amstaffklubben

Fredrik Steen, hundcoach TV4

Thorleif Wallqvist, rasinformatör

Gunilla Wallengren, kommunpolitiker Moderaterna Nykvarn