Analys av American Pit Bull Terrier

Av Thomas Ryding

Publicerad i polishundförartidningen – polishunden

Försök till objektiv analys av Amerikansk Pitbull Terrier

Med anledning av den senaste tidens skriverier i såväl vanlig press som fackpress, har jag ansett mig tvingad att ge mig in i debatten och försöka kasta lite saklighetens ljus över den inflammerade situation som uppstått.

Det har förekommit så många felaktigheter och känslomässiga absurda vinklingar att jag inte riktigt vet i vilken ände jag skall börja. Jag har blivit chockad och i det närmaste mållös när jag läst vad som skrivits. I övrigt sansade och hundkunniga människor har påstått saker som jag inte trott skulle kunna vara möjligt. Pitbullterriern är trots allt bara en hund.

För att kunna förstå en Pitbull måste man känna till rasens historia och hundens tidigare användning. Hunden kom till USA på artonhundratalet som ättlingar till den blandning av jaktterrier och ursprunglig bulldog som då fanns på Irland och i Storbritanien. Från denna hundtyp har sedan, förutom Pitbull, de s k godkända raserna engelsk bullterrier, engelsk staffordshire bullterrier och amerikansk staffordshire terriern utkristalliserats. Huruvida i detta första skede, inhemska amerikanska jakthundar inkorsats eller om rasen bevarats i sin ursprungliga genetiska form, råder delade meningar om. De flesta sakkunniga tendera att föredra det första alternativet. Hur som helst så har Pitbull terriern selektiv vidarutvecklas för en enda sak, nämligen hundkamp. Denna hundkamp bedrevs efter mycket strikta regler och bestod av att hundarna ställdes c:a fem meter från varandra, öga mot öga, fasthållna av sina “handlers”. På kampledarens order släpptes därefter den ena hunden vilket då omedelbart attackerade den andra hunden mittemot. Vid lämpligt tillfälle skiljdes hundarna åt och ställdes åter mot varandra som tidigare. Den hund som inte släpptes vid förra tillfället släpptes nu och skulle nu i sin tur attackera den andra hunden. På detta sätt, med skiljande och växelvis anfallande fortgick matchen tills den ena hunden inte orkade eller inte hade mod nog att attackera när det blev dennes tur. Den andra Hunden förklarades då som segrare. De flesta kamper slutade inom 45 minuter medan andra kunde pågå i 3 timmar eller mer. Under kampen tuggade inte hundarna så mycket som man skulle kunna tro utan tog ett fast grepp och brottades och skakade. Taget släpptes bara normalt för att få ett bättre. Få kamper slutade med att någon hund bets ihjäl. Dödsfall inträffade för c:a 4% av de inblandade hundarna. av de inblandade hundarna, I de flesta fall berodde detta på total utmattning och inträffade vanligtvis efter matcherna p g a hypo-volemisk chok.

Jag förstår verkligen att många människor blir upprörda när de läser vad jag har skrivit om hundkamp och med all rätt. Jag tar själv med bestämdhet avstånd från hundkamp som ovan relaterats. Hundkamp förekommer inte i Sverige och det skall vi vara tacksamma över. Det har emellertid varit nödvändigt att beröra detta ämne för att läsaren skall kunna förstå det som följer. Pitbull terrierns nuvarande karaktär är synonym med vad som krävdes för att vara framgångsrik i denna form av hundkamp. Vad krävdes då?

1. För att orka med ett så långt och intensivt kraftprov, som en hundkamp utgjorde, måste hundarna vara konditionsfenomen.

2. För att kunna kämpa vidare mot utmattning, skador och den andra hundens dominans, krävdes en speciell egenskap “gameness”. “Gameness” är svårt att översätta och är vanligtvis missförstått.Till att börja med har det inget alls att göra med aggressivitet. “Gameness” innebär att viljan att inte ge sig är starkare än önskan att ge upp inför trötthet och skador.Denna egenskap gör att pitbull terriern aldrig ger sig även om det skulle innebära att den själv går under.Det är denna egenskap som som skattas så högt bland pitbullanhängare över hela världen och som andra hundraser sällan ens kommer i närheten av.

3. Slutligen för att kunna handskas med en pitbull under kamp, då hunden var mycket upphetsad och kanske även skadad, krävdes en hund med en osedvanlig nervstyrka och vänlighet mot människor. En sund pitbull biter normalt aldrig en människa ens i en sådan situation.Om man således sammanfattar karaktären hos en pitbull terrier kan man säga att den är ett konditionsfenomen som aldrig ger upp och som besitter stor mental och fysisk styrka samt är ytterst vänlig mot människor.

Fortsättningsvis tänkte jag punkt för punkt försöka att så sakligt och objektivt som möjligt bemöta en del av de påståenden som oftast förekommer i debatten från motståndare till pitbull.

1. Pitbullterriern är en blandrashund!
Om man med renrasig menar att rasen inte godkännes av svenska kennelklubben så är påståendet riktigt.I övrigt kan inget vara mer felaktigt. I USA, rasens hemland, var rasen den första som registrerades i “The United Kennel Club”. Detta skedde 1898.UKC är en paralellorganisation till “The American Kennel Club” (AKC) och är idag USA´s näst största kennelklubb.”The American Dog Breeders Association” (ADBA) registrerar rasen sedan 1909. Pitbull terriern finnes även registrerad i “The American Kennel Club”,här under namnet american staffordshire bull terrier.Registreringen i AKC skedde i mitten av 1930-talet,då under namnet staffordshire terrier. 1972 döptes den om till american staffordshire bullterrier. För att kunna registrera rasen på 30-talet krävde AKC att hundägarna kunde uppvisa en pit bullstamtavla omfattande minst tre generationer.Således är american staffordshire bullterrier,vilken är godkänd av svenska kennelklubben och finnes i landet, och american pitbull terrier genetiskt identiska raser.

2. Hundarna är framavlade för aggressivitet och för att döda!
Hundarna har selektivt avlats för att vara så effektiva kamphundar som möjligt, enligt vad som tidigare beskrivits. Detta gällde hund mot hund. En del av hundarna va aggressiva i sin kamp mot andra hundar, andra var mer flegmatiska. Det ansågs inte alltid va en fördel under kamp att vara för aggressiv eftersom detta kunde leda till att hunden initialt uttömde alla sina krafter och längre fram förlorade kampen. Idealet var ofta en beslutsam och orädd hund med stor kamplust och måttlig aggressivitet. Avelsarbetet bedrevs med framförallt två saker för ögonen. De hundar vilka inte visade intresse för hundkamp eller var aggressiva mot människor, avlivades konsekvent. Dessa uppfödare var inte sällan hårda människor med en annan syn på hundar än dagens hundägare. De var i och för sig inte ett dugg intresserade i huruvida hunden var vänlig mot andra människor eller ej. Skälet till att människoaggressiva djur inte tolererades var lika enkelt som logiskt, sådana hundar kunde inte hanteras under kamp. Dessutom rådde en allmänt utbredd uppfattning att för aggressiva hundar ofta saknade mod. Kontentan av denna hundsyn har blivit att Pitbull terriern nästan alltid är ytterst vänlig och öppen, speciellt mot barn. detta är ett faktum och omvittnat av de som har kommit i kontakt med rasen.

3. Käkarna på Pitbull Terriern går i baklås.
Egentligen är detta påstående så löjligt att det knappast förtjänar en kommentar. Som alla andra bull terrier så har Pitbull en förkärlek att hålla fast och skaka. Detta gäller såväl under kamp som lek. Det är en anatomisk omöjlighet att käkarna skulle kunna gå i baklås. En hund håller fast sitt grepp endast så länge den har lust och orkar.

4. Hunden beter sig onormalt och är lömsk!
Man får ofta höra att Pitbull terriern inte uppvisar normala relationskarakteriska. Hunden går inte att “läsa”. I ena stunden viftar den på svansen och i andra vill den attackera hunden framför sig. Det hela rör sig om ett missförstånd som bottnar i bristande kunskap om rasen. Inför ett eventuellt “nappatag” med en annan hund beter sig en pitbull exakt som en jakthund som ser en katt eller en kanin. Ingen anser väl att jakthundens beteende är onormalt eller lömsk. ögonen lyser, svansen viftar, ofta tjuter han av upphetsning och förväntan. Han morrar inte, inte heller reser han ragg eller visar tänderna. Föregående rads beteende är däremot vanligt hos andra raser och är ett uttryck för ett dominant hotbeteende med undertoner av rädsla. Pitbullterriern är i detta läge varken arg eller rädd.

5. Hundarna äges endast av mer eller mindre kriminella element!
Tyvärr måste jag konstatera, även om rubriken är betydligt överdriven, att alltför många av sådana människor som aldrig skulle få ha hund över överhuvud taget, attraheras av rasen. I och med detta har vi kommit fram till själva kärnan i pitbull problematiken, de olämpliga hundägarna. lyckas man inte förstå kopplingen mellan de båda komponenterna hund och ägare, kommer man aldrig riktigt att förstå vad det rör sig om. hunden blir vad man gör den till. denna uppfattning delas av en så pass framstående man som forskaren, genetikern och hundexperten Per-Erik Sundgren vilken säger, jag citerar, “det är här är inte så mycket en fråga om den här speciella hundtyp, utan också lika mycket en fråga om vilka människor som hanterar dessa djur och på vilket sätt”, slut citat. Detta gäller alla hundar men kanske i än högre grad pitbull. En Pitbull terrier vill till varje pris vara sina närmaste till lags och visar detta med en nästan självutplånande beredvillighet. hundens beteende blir således en spegling av ägarens förväntningar och dennes personlighet. I USA började problemet med pitbull i och med att pressen uppmärksammades företeelsen med hundkamp. Högst 5% av den totala populationen av pitbull terrier utnyttjades i denna hantering. När det massmediala strålkastarljus fokuserades på rasen, och efter att diverse felaktiga och sensationslystna påstående gjort, fattade vissa kriminella element och machofixerade unga män intresse för hunden.Hunden användes av narkomaner till att vakta narkotika. För att göra den vildare och farligare injicerades ofta narkotika. Amerikanska aviser fylldes med skräckreportage om attacker civila och poliser. I Storbritannien, dit de första hundarna importerades 1976, blev hunden snabbt, av samma skäl som ovan redogjordes för, en populär hund bland unga, rotlösa män i arbetslöshetens England, Dessa unga män ville ha en farlig hund. Hundarna missköttes ofta och tränades från tidig valpålder till att leva upp till dessa unga mäns morbida uppfattning om hur en hund skall uppföra sig. Som en oundviklig följd av detta började bettincidenter att inträffa. Innan pitbull terrier blev populär hos dessa personer var det rottweilern som hade det tvivelaktiga nöjet att var föremålet för deras dyrkan.Mycket riktigt svarade vid denna tid rottweilern för,en i förhållande till rasens numerär, ovanligt stor del av registrerade överfall och bitskador.

Som tur är äges och har hundarna ägts av andra än ovan nämnd kategori människor. I händerna på dessa är pitbull terriern en ytterst trevlig och uppskattad familjehund utan problem.

Som kuriosa kan nämnas att de amerikanska presidenterna Woodrow Wilson och Franklyn D. Roosevelt var uppskattande ägare till pitbull.

Uppfinnaren Thomas Alva Edison ägde under loppet av sitt liv 3 st pitbull.

I dagens läge äges hundarna av ordentliga människor från olika socialgrupper och med skiftande yrken och bakgrunder. Många veterinärer, läkare, jurister och andra högt utbildade personer har ställt upp till försvar av hunden.

Professor Richard F. Stratton, med 50 års erfarenhet av rasen, har i flera böcker och föredrag bidragit till att sprida kunskap om hundens kvaliteter.

Pitbull terrier äges av skådespelarna Michael J. Fox, Jan Michael Vincent m fl.

Pitbull terriern har även medverkat i ett otal amerikanska filminspelningar och tv-program. Nämnas kan “The yearling”, “Flashdance”, “Garp´s book” och “Angelheart”.

Pitbull medverkade i den gamla amerikanska tv-serier som på svenska heter “Rackarungar”. Programmet har visats många gånger på svensk tv. Senast skedde detta i Arne Hegerfors program “Kryzzet”. I den korta sekvens som visas var det en pitbull som var barnens kelgris och som slickade i sig glass från deras glasstrutar.

Amerikanska marinen har pitbull terriern som maskot. Slutligen användes pitbull som terapihund för psykiskt handikappade barn och som kontakthund för gamla människor. Som var och en säkert kan föreställa sig ställer detta mycket stora krav på hundarnas mentalitet.

6. Pitbull terrier toppar bettstatistiken!
Om man ställer antal inträffade incidenter med dödlig utgång i förhållande till antalet befintliga hundar så hamnar pitbull terrier i 1986 års amerikanska statistik på sjätte plats. Den hundras vilken toppar listan svarar för nästan 5 gånger så många fall som pitbull terriern. Vid betraktande av samma lista för 1990 finner man att de dokumenterade fallen med fatal utgång var 16 till antalet. Procentuella andelen för olika hundraser i förhållande till populationens storlek uppvisar liknande bild som för 1986.

Vid betraktande av dessa statistikuppgifter bör man även betänka att pitbull terriern, som tidigare redogjorts för, i många fall ägdes av icke nogräknade personer. Denna omständighet torde rimligtvis medföra att antalet inträffade incidenter är högre än det skulle vara med den genomsnittlige ägaren av någon annan ras. Betraktat ur denna synvinkel framstår resultatet för pitbull terrierns räkning som verkligt bra.

Ytterligare en omständighet väl värd att lägga märka till är att ingen av de i ovan nämnda statistik för 1986 förekommande pitbull terrier finnes registrerad i vare sig “American Kennel Club” eller i “United Kennel Club”. Detta anser jag styrker teorin om att mindre nogräknade individer ofta är ägare till pitbull terrier inblandade i attacker mot människor.

7. Rasen har inget berättigande och bör förbjudas!
Rasen har i högsta grad berättigande så länge som det finnes människor som uppskattar rasen och kan handha den på ett ansvarsfullt sätt. Det är orimligt att vissa personer eller organisationer skulle kunna stoppa rasen bara för att de inte delar andras uppskattning av densamma. Det enda relevanta är huruvida rasen som grupp betraktat är genetiskt enhetlig och tillräckligt förutsägbart aggressiv för att motivera ett generellt förbud. Såväl Randall Lockwood och Kate Rindy med sin undersökning “Are pitbulls different?”, som andra forskare har misslyckats med att påvisa detta genetiska samband.

American Kennel Club har officiellt tagit ställning mot rasdiskriminerande lagstiftning och hävdar att det är berett att assistera de som arbetar för skydd och utveckling av alla raser.

California Veterinary Association vilket representerar mer än 60% av statens veterinärer och är USA´s största delstatliga veterinärförbund skriver, jag citerar i översättning: “Som yrkesverksamma veterinärer tror vi inte att någon speciell ras bör diskrimineras, eftersom den stora majoriteten av hundar, är till gagn för mänskligheten. Under den rådande upphetsningen över pitbull terriers finnes inte någon formell definition av termen. Därför är det oklart vilken ras eller raser som avses i ett totalt fördömande som vi på det bestämdaste motsätter oss.” Slut citat.

I Sverige finnes ännu mindre skäl för förbud. Under de 4-5 år som rasen funnits i Sverige har, såvitt jag känner till, inte en enda bettincident inträffat. En liten population hundar äges av ansvarsfulla människor. De människor som kommit i kontakt med rasen har bedömt den som öppen och tillgänglig.

Svenska kennelklubbens kennelkonsulenter Carina Jansson och A C Edoff har vid besök hos 2 pitbull terrier,900703,på upprättat besöksprotokoll nedtecknat, jag citerar “Såväl vuxen hanhund som tik är importerade och har valts med omsorg.Hundarna är mycket tillgängliga och öppna”, slut citat.

Veterinären vid Lantbruksstyrelsen, Folke Cirenius, har i tjänsten inspekterat 2 pitbull terrier och funnit dessa utan anmärkning.

Bo Berle, vaktbolagsinnehavare och hundutbildare i Göteborg, anser att den pitbull terrier vid namn Tyson vilken han studerat, med rätt förare, är en perfekt hund i alla avseenden.

Frank Pettersson, tjänstehundar för göteborgspolisen och besiktningsinstruktör vid göteborgspolisens hundgrupp sedan 20 år, säger att han inte kan uttala sig om pitbull terrier som ras utan endast om det exemplar av rasen som han och Berle under lång tid studerat. Denna hund, Tyson har testats av av Pettersson varvid följande framkommit, hunden har bra nerver +2, måttlig dådkraft +1, liten skärpa utan kvarstående aggressivitet +1. Hunden anses vara för vek för att passa som tjänstehund.

Petterssons personliga utlåtande om hunden är , jag citerar”Det är en generellt mysig hund, mycket trevlig, TOPPEN SOM FAMILJEHUND OCH BOMBSÄKER MOT MÄNNISKOR” slut citat.

Avslutningsvis vill jag ånyo citera Per-Erik Sundgren.”Det vore bra med opartiska tester så man kunde basera diskussionerna på fakta, istället för den här litet hysteriska debatten. Den skapar mer problem än den löser. Jag känner inte till att det förekommer faktadokumentation, där man på lika vilkor jämfört raser och verkligen kontrollerat vilka som är farliga. Det finnes bitskador från alla raser. Farliga hundar kan skapas av alla större raser”, slut citat.

Detta instämmer jag till fullo med. Låt kunniga och kompetenta hundmänniskor och experter, opartiskt och förutsättningslöst, bedömma mentala kvaliteten på de hundar som finnes i landet. Jag har kontakt med de flesta av dessa ägare och är övertygad om att de skulle vara intresserade. Ett eventuellt förbud eller inskränkning av hundhållning måste baseras på vetenskapliga verifierbara kriteria. Något annat är rättsvidrigt och en diskriminering av såväl hundar som ansvarsfulla ägare.

Pitbullterrierns belackare saknar ofta de mest basala kunskaper om rasen. De har ofta aldrig sett en pitbull och ännu mindre ägt en sådan. Tanken slår mig att de faktiskt är frågan om en kvalificerad form av hundrasism. Som annan rasism hämtar den näring från bristande kunskap och rädsla inför det man inte förstår.

Skulle en objektiv utvärdering av rasen visa att den inte är så bra som jag tror eller, ännu värre den skulle visa sig farlig för människor, har jag inte längre något intresse av rasen och kommer att verka aktiv för att den skall bort.Jag har dessutom som varande kriminalinspektör inget intresse av att hunden sprides till kriminella element eller hamnar i andra olämpliga händer. pitbull terriern är ingen förstagångshund och bör endast finnas hos ansvarskännande människor och kunnigt hundfolk.

PITBULLPROBLEMATIKEN ÄR INGET HUNDPROBLEM UTAN ETT HUNDÄGARPROBLEM

Ovan relaterat fakta har i stor utsträckning hämtats från nedan angivna källor och kan vid anmodan styrkas.

Dr Lehr Brisbin Jr, professor vid University of Georgia, beteendeforskare och expert på “farliga hundar”, rådgivare till amerikanska myndigheter.

American Kennel Club, 51 Madison Avenue, New York, USA.

California Veterinary Medical association, 5211 Mad av, sacramento, California, USA.

Are pibulls different? Analysis of the pitbull terrier controversy, by Randall Lockwood and Kate Rindy.

Florida Canin Defens Fund, P.O Box 5678, Tampa, Florida, USA.
Endangered Breed association, Rt.1, Box 353, Seneca, Missouri, USA.

Thomas Ryding

P.S Som personupplysning kan jag så här i efterhand tala om att jag själv, vid flera tillfällen, importerat pitbull terrier såväl till mig själv som till andra. Jag har dessutom på plats, vid otaliga tillfällen studerat rasen i England Pitbull terrier har jag ägt sedan 1988.

Tilläggas bör i anslutning till övrig text att american society´s “test of mental temperament”, en test som bedömer hundarnas allmänna nervkonstitution och stresstålighet, placerat pitbull på tredje plats av alla testade raser D.S.

© Thomas Ryding

Publicerad på pitbull.se 2003-08-02.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>