Pitbull – En farlig hundras eller ett mediafenomen?

Vad är sanning och vad är myt?

Efter den senaste tidens mediaskriverier om hundrasen amerikansk pitbullterrier vill vi gärna delge allmänheten en del fakta om hundrasen. Vi har valt att göra detta eftersom vi anser det nästintill omöjligt att få ut en seriös och korrekt artikel via massmedia. De journalister som tagit kontakt med oss har endast varit intresserade av att göra ‘snabba knäck’, de har försökt få oss att ställa upp på diverse jippon som endast hade gett rasen ett ännu sämre rykte!

Vi börjar med att kort beskriva historiken bakom hundrasen American Pitbullterrier

Pitbullterriern utvecklades till en egen ras i Amerika på 1800-talet. Hundrasen hölls av de amerikanska nybyggarna som gårdshundar och det ställdes mycket höga krav på hundarna. Hundarna användes till alltifrån att vakta gården till jakt och att hämta hem bortsprungna tjurar.

Hundrasen härstammar från Europa och samma ursprungshundar som dess engelska kusin Stafforshire bullterrier, en hundras som framavlades i industrialismens England under 1800 talet.

Till skillnad mot andra hundraser som avlades fram i Europa på 1800-talet för olika ändamål (till exempel Howavart, Dobermann och Boxer) så vet man väldigt lite om dessa raser. Det beror på att man avlade för att få fram hundar som segrade i kampringen, och detta skedde i stor konkurrens med andra raser.

Det man vet är att rasen härstammar från gruvområdet kring Stafforshire och sedan hamnade ett antal hundar i USA där den slutgiltiga formen av Pitbullterriern skulle ta form.

Engelska och Irländska amerikaimmigranter förde sina hundar över atlanten. I Storbritannien hade hundrasen använts till alltifrån att jaga råttor till tjurhetsning och hundkamp. 1898 bildades den första rasklubben i USA, United kennel club (UKC). Klubben bildades av Chauncy Bannet enbart i syfte att registrera Pitbulls. Idag är UKC en av amerikas största kennel klubbar och man registrerar även andra raser. År 1909 bildade Guy McCord en ny rasklubb, American Dog Breeders Association (ADBA), med den enda intentionen att registrera och avla pitbulls enligt de gamla principerna. Efter denna tes arbetar man än idag. Det är ADBA som har den version av pitbullen som är mest lik ursprunget och med mest bevarad Gameness.

1936 valde American Kennel Club (AKC) att hoppa på den skenande karusellen efter en mycket lyckad serie på bio kallad Little rascals (Rackarungarna). Serien handlade om ett gäng ungar som i sällskap med sin fläckiga hundvalp Petey sprang omkring och hittade på busstreck. Petey var en pitbullterrier och serien skapade en Lassie-effekt efter rasen som gjorde att en bredare del av det amerikanska folket fick upp ögonen för Pitbulls. AKC valde att ändra namnet på rasen när de började att registrera in den på grund av att man inte ville förknippas med hundkamp, (Pit = Kampring). Man valde istället namnet Staffordshire terrier, handplockade sedan 50 Pitbulls som skulle bli avelsbasen för AKC-versionen av rasen. Bland de 50 hundarna ingick Petey från Little rascals. 1972 valde AKC att ändra namnet från Staffordshire terrier till American Staffordshire terrier (AmStaff). Ett par hundra amstaffar finns registrerade I Svenska kennel klubben (SKK).

Än idag går det att dubbelregistrera Amstaffar i både Pitbull och Amstaff-klubbarna. Skillnaden mellan ‘raserna’ är mycket liten och det finns AmStaff-linjer som är väldigt pitbullaktiga. Sedan finns det pitbull-linjer som är mycket mer som Amstaffar. Generellt anses dock amstaffen besitta mindre Gameness än pitbullen. Vad är då Gameness frågar sig säkert många. Gameness är en mycket svår definierad term som vi skall försöka beskriva så gott det går. Gameness är hundrasens adelsmärke och individens viktigaste egenskap.

Många människor har försökt att påstå att Gameness är hur aggressiv en hund är, men aggressivitet har absolut ingenting med saken att göra. En hund som besitter stor Gameness ger aldrig efter för stora påfrestningar och den dör hellre än att ge vika. Detta gjorde att en hundkamp på 1800-talet kunde pågå i flera timmar, trots att hundarna var allvarligt skadade och väldigt trötta. En aggressiv hund förlorade ofta hundkamperna på grund av att han tog ut sig alltför hårt i det inledande skedet medan den andra hunden väntade på sin chans. Alla människo-aggressiva hundar avlivades dessutom konsekvent med tanke på handlarnas säkerhet. De var ju tvungna att gå in och hantera djuren då dessa var väldigt upphetsade.

Det hela med hundkamp låter väldigt läskigt men underligt nog var det väldigt få matcher som slutade med dödsfall, enligt vissa siffror endast cirka 4 procent. Detta beror på att det var just Gameness man ville se. Så fort en hund hade visat bristande Gameness genom att vända ryggen mot sin motståndare och försöka komma undan, så togs hundarna till sina hörnor och den som vänt sig bort släpptes. När den hade passerat mitten av ringen ansågs den ha visat sin vilja att fortsätta och då släpptes även den andra hunden. Gick inte hunden över på andra sidan ringen togs den upp och motståndaren förklarades som vinnare.

Hur är då pitbullen som hund? Det finns många myter om pitbullens aggressivitet och grymhet. Dessa myter är så långt ifrån sanningen man kan komma! Få hundraser är så mjuka och beskedliga mot människor som en pitbull. En pitbull är mycket förarvek, vilket innebär att den aldrig skulle kunna tänka sig att utmana sin ägare på samma sätt som många större och vanliga bruksraser gör. Det är till exempel vanligt att en Schäfer eller Rotweiler ifrågasätter ledarskapet i familjen när den börjar uppnå könsmogen ålder. Detta är ett beteende som är näst intill okänt hos pitbullen. Vi känner till många barnfamiljer som äger pitbulls och som trivs mycket bra med sin hund. En pitbull är mycket smärttålig och risken att hunden biter ifrån för att skydda sig ifrån ett barns hårdhänta lek är nästan helt obefintlig.

En nackdel med rasen är att de kan visa aggressivitet mot hundar av samma kön. Detta könsaggressiva beteende delar rasen med flertalet vanliga brukshundsraser. Men om man från tidig valpålder socialtränar sin hund och deltar i valpkurser på till exempel brukshundsklubben, samt låter valpen träffa andra hundar, är risken liten att pitbullen blir hundaggressiv.

Idag tävlar man med pitbulls inom många olika bruksgrenar, till exempel sök, spår, weightpull (viktdragning), skydd och lydnad.Pitbulls har gjort mycket bra ifrån sig inom dessa områden.Faktum är att en av världens mest meriterade hundar är en pitbull vid namn Banndog Dread! Denna hund var mycket högt meriterad inom allt från lydnad, spår och skydd till boskapsvallning och ankvallning(!). Dread är tyvärr inte längre bland oss, men denna hund har gjort mer än någon annan för att övertyga människor om pitbullens sanna natur. Han medverkade i otaliga stora filmer samt följde med sin matte djurskyddskonstapeln; Diane Jessup på seminarier om rasen över hela USA. Dread var så populär på dessa seminarier att han led av för hög kolesterolhalt på grund av alla godsaker folk smög till honom.

Nu ställer du dig säkert frågan om ovanstående är sant. Varför är det då så vanligt att pitbulls anfaller människor??? Sanningen är den att det faktiskt är väldigt ovanligt att pitbulls angriper människor. I USA där pitbullen är mycket vanlig så ligger den väldigt långt ned på de listor som förs över bitstatistik.Namnet Pitbull säljer lösnummer vilket media självklart utnyttjar för att tjäna pengar, därav uppfattar allmänheten det som att pitbullen mer frekvent skulle angripa människor.

I slutet av 1970 talet uppmärksammade ett par journalister i Washington att det fanns en relativt okänd hundras vid namn American Pitbullterrier. Denna hundras användes till hundkamp runtom i USA. De drog slutsatsen att denna typ av hund självklart måste vara människoaggressiv. De skrev ett par artiklar om mördarhunden och myten var född. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Knarklangare och kriminella började skaffa sig pitbulls för att skydda sig och sina varor. De minst sagt olämpliga hundägarna började med egen uppfödning och med bristande kunskaper så blev resultatet därefter. Hela situationen gjorde att rasen blev ännu mer massmedialt intressant och myten om mördarhunden blev ännu större. Fler olämpliga ägare drog sig till rasen, ännu fler reportage skrevs. Den onda cirkeln var ett faktum! I Amerika så har pitbullentusiasterna till stora delar lyckats arbeta bort myterna, men än så länge finns det mycket kvar att göra.

Hur är det då i Sverige? De svenska journalisterna ser ofta upp till sina amerikanska kollegor och hämtar en hel del uppslag från stora amerikanska nyhetsförmedlare. De första skriverierna om ‘mördarhunden’ nådde Sverige i form av importerade artiklar innan vi ens hade några pitbulls här. När de första exemplaren av pitbullterrier landade i Sverige målades det upp som om kriget hade kommit. Nu skulle minsann människor dö som flugor runt dessa farliga hundar. Självklart lät inte reaktionerna vänta på sig. Idag är det vanligt med pitbulls i förorterna kring Stockholm, Göteborg och Malmö. Många olämpliga unga killar med gangsterkomplex går tyvärr runt med dessa hundar i kopplet, vilket självklart leder till problem. Men problemen är förvånansvärt små och vi kan garantera att om de hade valt en annan stor och ‘häftig’ hundras så hade problemen varit mycket större. Det är just för att pitbullen är så beskedlig och lätthanterlig som dessa människor överhuvudtaget klarar av att ha dem.

Den senaste incidenten i Göteborg då en pitbull bet en bebis är mycket beklaglig och sorglig för den drabbade familjen. Hunden i fråga ägdes av helt olämpliga hundägare och frågan är om hunden ens kan kallas pitbull eftersom den hade både AmStaff och Staffordshire bullterrier påbrå. Hundar biter barn flera gånger om året, dessa händelser leder eventuellt till en notis i en lokaltidning. I detta fall var det en ‘Pitbull’ och nyheten kablades ut i nationell media och debatten om pitbullens vara eller icke vara uppstod på nytt. Denna gång är dock debatten mer saklig och korrekt än tidigare. Svenska kennel klubben, Jordbruksdepartementet och Pitbullägarna är rörande överens om att skulden alltid ligger hos den enskilda hundägaren och att det är olämpliga ägare man måste bekämpa, inte en enskild hundras. Förbjuder man rasen så söker sig de olämpliga ägarna bara till en annan hundras. En pitbullterrier-klubb har också bildats i syfte att sprida information och kunskap om rasen samt att motverka den oseriösa hanteringen av dessa hundar. Denna klubb är just nu i startgroparna och vi återkommer när vi har mer att delge Er.

Sammanfattningsvis: Pitbullen är bara en hund, med allt vad det innebär. Individen blir en reflektion av sin miljö samt ägarens förhoppningar och den träning den erhåller. Individen kan aldrig lastas för sina handlingar, det är alltid ägarens fel! Inte ens om en hund är psykiskt sjuk så kan den lastas för sitt handlande.Under sådana omständigheter är det upp till ägaren att avliva hunden. Våra förhoppningar är att den amerikanska pitbullterriern kan återta sin plats som en självklar familjehund, jämte hundraser som Boxer, Schäfer, Labrador och Golden retreiver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>