Fredrik Steen: Kamphundar har också rätt att leva

Kamphundsdebatten i Sverige har blossat upp igen efter det att Danmark lagt ett förslag på att förbjuda 13 stycken olika hundraser.

Människan har alltid haft ett behov av att skrämma upp sig med diverse påhitt. Långt tillbaka brände vi kvinnor på bål.
Nu verkar det vara kamphundarnas tur. De hundraser som råkar värst ut är i huvudsak American Staff Bullterier, Engelsk Staff terrier och Pit bull-blandningar.

Men att vara hundvän handlar inte bara om att ta hand om sin egen hund, utan också ta ett ansvar för hundens ställning i samhället i stort. Jag tycker därför att vi ska arbeta för ett striktare urval av de människor man säljer en hund till. Att låtsas vara oförstående inför begreppet kamphund eller att säga att våra hundar inte är farligare än andra är enligt mig helt fel taktik och kan i längden bara öka människors irritation över dessa hundar och hundägare.

Alla vet väl på ett ungefär vad en kamphund är? Alla som kan hund vet också att dessa hundar inte biter mer än vad andra hundar gör, men att när en hund med stora resurser vad gäller kamplust engagerar sig med sina käkar så kan skadorna bli förödande.
Med andra ord så måste seriösa uppfödare till denna typ av hund ta ett mycket större ansvar än vad de gör i dag.

Uppfödare och kamphundsfantaster säger ofta att ”det är ett ägarproblem och inte ett hundproblem”.
Det är jag den första att hålla med om, men var kommer dessa hundar ifrån om inte från en uppfödare? Tyvärr är det ju så att många uppfödare ser sin hobby också som en ekonomisk tillgång. Uppfödarna måste bli rakare mot köparna och informera om vad hundarna är kapabla till.

Kamphundar är inte i normalfallet mer aggressiva än andra. Precis som begreppet kamphund också avslöjar ska dessa hundar arbeta uteslutande med hjälp och driv av sin kamplust. Kamplust kan enklast beskrivas med hundens lust att engagera sig med sin kropp, muskler och käkar och visa uthållighet. Det gör kamphunden så genomtrevlig som den ofta faktiskt är. Men det är också det som gör det hela mer problematisk.

En hund som visar sina tänder, reser ragg, morrar eller annat ger oss en förvarning om vad som komma skall och därför hinner den mest okunnige hundägaren eller vanliga människan reagera och agera mot en sådan hund innan olyckan är framme. Men en hund som drivs av jaktkamplust och sociala kamplust i en angreppssituation är svårläst. Det är också därför många beskriver kamphundar som lömska och att de angriper helt utan förvarning.

Men ett förbud mot dessa hundar som en del politiker och andra efterlyser är ingen lösning.

Hur skulle ett förbud se ut? Sätta upp raser på en ”svart lista”? Hur gör man med blandraser då? Kanske kommer 25 procent i en så kallad kamphund från en ras som finns med på ”svarta listan” medan resten av hunden är okej. Vad gör man med den hunden?

I så fall är det bättre att förbjuda blandrashundar i stället. Det är min starka övertygelse att just problemet med kamphundar till 99 procent handlar om blandraser – inte renrasiga hundar. Inte därför att blandraser är farligare än andra hundar – utan för att oseriösa hundägare har lättare att komma över en blandras. Men min huvudpoäng med resonemanget är att visa varför ett förbud inte bara är dumt, utan också svårt att kontrollera och efterleva.

Nej, det bästa sättet att hindra att oskyldiga människor och djur skadas av kamphundarna är att uppfödarna och ägarna lever upp till det lagstadgade ansvaret som hundägare. Föreningslivet, som Svenska kennelklubben, kan också spela en viktig roll för att ge hundägarna träning och kunskap som krävs för att bli en bra matte eller husse åt en kamphund.

FREDRIK STEEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>